Syskonsaknad

I Tyskland kommer jag att sakna min församling och alla kristna syskon här hemma i Finland. Midsummer-festivalen, Pieksämäkilägret mm. Här är en fin lovsång som påminner mig om sommaren med kristna syskon. Ni som blir kvar hemma - far på både Midsummer och särskilt Pieksämäki!

"Kom och drick du som törstar

efter Guds barmhärtighet

se en väg för den som längtar

ligger upplyst av hans nåd.

All vår längtan besvaras

i ett heligt ögonblick

Där vid Guds brustna hjärta

finns det helande att få

Se vilket djup som den kärleken bär

aldrig kan vi ösa brunnen tom

Se vilken nåd som den kärleken är

Gud har bjudit in och sagt kom."

Rätt till liv - en morbid artikel om nyfödda barn

På söndagen brukar jag fira vilodag. Jag vilar från mina vardagliga sysslor och kan uppta annat, som jag inte hunnit med under veckan. Idag tog jag tid för att läsa en artikel som en studiekamrat rekommenderat från British Medical Journal, en prestigefylld medicinsk tidsskrift med hög impact-faktor inom forskningsvärlden. Jag visste att artikeln skulle göra mig upprörd, jag tenderar att bli kraftigt känsloladdad om något är orättvist eller helt enkelt fel enligt min åsikt. Så nu avreagerar jag mig med att dela med mig innehållet av denna, ordagrant morbida, artikel.

Artikeln heter After-birth abortion: why should the baby live? och handlar i stort sett om att döda nyfödda barn enligt samma kriterier som foster, före vecka 24, dödas. Med tanke på att jag inställer mig negativt också till det är det ju ingen överraskning att jag är skräckslaget ledsen och arg över innehållet i denna artikel av A. Giublini och F. Minerva.

Jag ser förslaget på att mörda nyfödda som ett resultat av det folkmord som redan pågått i årtionden, i Finland sedan år 1950 och i världen sedan 1931. Egentligen är ju Giublinis och Minervas resonemang logiskt och jag håller med dem på denna punkt. De konstaterar att både foster och nyfödda i vår värld har samma moraliska status och då borde följden av att abort är lagligt leda till att även s.k. abort efter födseln skulle vara lagligt med samma kriterier: barnets sjukdom, sociala orsaker, mammans psykiska instabilitet eller annan oförmåga att ta hand om barnet. Giublini och Minerva sammanfattar kriterierna såhär: "Such circumstances include cases where the newborn has the potential to have an (at least) acceptable life, but the well-being of the family is at risk." De tar i sin artikel inte ställning till när babyns liv skulle få avslutas, eller som de beskriver det "killing of the potential person when it is at the stage of a newborn" utan överför ansvaret på neuropsykologer som skulle utvärdera när babyn neurologiskt är en person och de talar om en räcka på några få dagar. Här intresserar det mig hur nyblivna föräldrar skulle inställa sig till frågan?

Mig förskräcker redan det korta abstraktet i artikeln, där abort efter födseln i parentes heter "killing a newborn". Om man skulle fråga folket på gatan om att döda en nyfödd är okej, tror jag att de flesta skulle svara nej. Att döda är aldrig okej. Om man ställer frågan om abort efter födseln är okej, får folk en annan inställning. Jahaa, det handlar om att avsluta ett liv som ändå inte skulle ha förutsättningar att klara sig, det är väl ganska okej eller hur? Författarna till artikeln rättfärdigar sina åsikter med att en nyfödd är inte moraliskt en person eftersom den inte kan bidra till att ge mening åt sitt eget liv eller ställa mål för sin existens. Enligt dem ger "att bara vara en människa" ingen rätt till ett liv. Giublini och Minerva fortsätter med långa utläggningar om den moraliska jämlikheten mellan foster och nyfödd, detta vill jag inte desto mer ta ställning till annat än att deras världsbild skiljer sig betydligt från min kristna världsbild och syn på människolivet.

Från ett läkarperspektiv, och som jag kan tänka mig, från ett barnläkarperspektiv, verkar detta förslag nedvärdera och ogiltigförklara barnläkarnas utbildning och de framsteg som skett inom medicinen med tanke på att rädda nyfödda och kirurgiskt hjälpa men som nyfödda kan ha. Ett barn som föds med ett uniloculärt hjärta (yksilokeroinen sydän, bara 1/4 rum finns) kan kirurgiskt bli hjälpt till den grad att barnet lever med god livskvalitet till skolåldern. Såklart är det en stor sorg för familjen när barnet avlider, men barnläkarna berättar att de flesta familjer har ett barn som har stor livsglädje så länge livet varar. Barn som föds med 2-3-loculära hjärtan kan redan kirurgiskt hjälpas till ett normalt liv med god prestationsförmåga och lång livstidsprognos. Också framstegen inom neonatologin är enorma. Vi kan nuförtiden i Finland i 99.991% av graviditeterna hindra att barnet dör just innan eller efter födseln och försäkra att det liv som börjat i livmodern fortsätter utanför. Efter alla dessa strävanden och framsteg och med tanke på alla de framsteg vi ännu kommer att göra inom medicinen skulle det vara en verklig skam att tillåta barnamord.

Forskarna Giublini och Minerva skriver följande "Many parents would choose to have an abortion if they find out, through genetic prenatal testing, that their fetus is affected by TCS." Efter denna mening refereras det inte till någon undersökning och då kan man bara anta att detta endast är författarnas egna åsikter, inte ett forskat faktum. Ett beslut om att döda nyfödda kan väl inte basera sig på forskares, om de än är meriterade, subjektiva åsikter? Författarna fortsätter genom att beskriva hur abort, både före eller efter födseln, är också i den nyföddas intresse för att hindra ett liv som inte skulle vara värt att leva. "But, in fact, people with Down's syndrome, as well as people affected by many other severe disabilities, are often reported to be happy. Nonetheless, to bring up such children might be an unbearable burden on the family and on society as a whole, when the state economically provides for their care." Enligt dessa ord från författarna tolkar jag ändå att saken gäller mera att hindra en börda för familjen och samhället än om att göra vad som är bäst för den som skall födas eller har fötts.

Av de graviditeter som får sin början räknas det att kring 50% tar slut av sig själv innan kvinnan ens märkt att hon är gravid. Och eftersom vi har en mortalitet hos nyfödda på 8.6 promille så dör ju det facto en del nyfödda. Jag räknar detta som Guds sätt att avsluta det som Han vet att inte skulle lyckas. Vi behöver inte ta saken i egna händer utan vi kan lita på att Gud, som har skrivit ner alla våra livsdagar innan någon enda av dem har blivit till, vet vad Han gör när han låter ett liv bli till.

Läs artikeln här om du så önskar: http://jme.bmj.com/content/early/2012/03/01/medethics-2011-100411.full

Vorbereitungen für München

Von heute werde ich meine Blog-beiträge nur auf Deutsch schreiben. Das muss ich tun um die Sprache besser zu lernen. Euch, die kein Deutsch verstehen können mit Google Translate übersetzen.

Ich bin mit wunderbaren Freunden gesegnet. Becca ist gestern Abend hier gekommen und wir hatten eine Pyjama-party mit Becca, Henrik, Miksu, Johi und ich, denn Henrik und Miksu haben auch bei uns geschlafen.

Heute Morgen kam auch Daniela zu uns und wir vorbereiteten und assen einen grossen Brunch. Ich fühlte mich wie wir alle Brüder und Schwestern waren, wissen sie, wie in Friends :) Nach dem Brunch sind wir zu einem Flohmarkt gefahren und da habe ich eine Rinka gefunden! Die kann ich dann haben, wenn ich in den Alpen wandern gehe. Wirklich ein Snäppchen! Heute Abend werden wir zusammen kochen und dann haben wir noch den ganzen Abend und Sonntag zusammen. Sehr gemütlich!

En onsdagkväll hos mamma och pappa

Gud är så mäktig att Han har gjort mitt liv underbart från början tills nu och jag kan inte tänka mig ett endaste böneämne jag haft som Han inte skulle ha svarat på. För ett år sedan fick jag ett av mitt livs mäktigaste bönesvar. Hela år 2012 har kantats av bönesvar - mitt utbyte till Tyskland och alla därtillhörande praktiska arrangemang är så perfekt ordnade av den Allsmäktige att jag sitter och rullar tummar för tillfället. Vi ber tillsammans om kvällarna med Johi och på dagarna skickar vi meddelanden till varandra om bönesvar. Ibland till den grad att jag blir rädd över allt vad Gud är mäktig att göra och funderar på om jag vågar fortsätta be :D Vilken nåd att få komma med mina önskningar till världsalltets Skapare, den evige Guden, min Frälsare.

http://www.youtube.com/watch?v=D8jVWwsRcPw&feature=related

Lyckad återupplivning av den kära ljusröda

Min fina ljusröda Sony Vaio har äntligen blivit återupplivad efter ca 1 års väntan (ja vet, hos datskin kan man tydligen vänta lite längre efter hjärtstillestånd än hos människor). Alla dess fina bilder och andra filer har sparats på en ny Buffalo Ministation, den har blivit kvitt alla sina onödiga program och säkerligen massa virusinfektioner som en hade med Norton 360 och sedan har den äntligen blivit av med det olyckligt dåliga Windows Vista och fått i sig Windows 7an :) Så nu e både datorn och ägaren väldigt glada och nöjda! Kanske ägaren skall ta sig en tupplur ännu innan skolan börjar, hon har nämligen sovit bara emellan alla uppdateringsprocesser.

Sonntagschreiben

Idag är det den första vårdagen i Helsingfors, Finland, jess, välkommen vår och sommar! Ja sitter igen, som vanligen alla söndagar, i Parkstad o läser ti tent (okej, ja ha int riktit ännu börja...) o skriver mejl o blog på Henriks dator i hans rum. Han sitter breve mig o spelar lovsånger på gitarren. Såhär ha vi bruka chilla ren då när både Jan o Henrik o jag ännu bodde här hemma. Vi väntar på lunch som mamma o pappa lagar o sen ska vi ut på promenad ti mitt favoritställe Kalkberget :) En skön söndag på alla sätt.

Min vecka i Vasa gick bra. Ja tycker om att arbeta som (riktig) läkare, men främst av allt tycker jag om teamarbetet och att få träffa patienter. Alla e så spännande på sitt sätt och de e roligt att få göra detektivarbete. Jouren är den bästa platsen absolut. Okej, man e stressad 8h/dag hela tiden, för när som helst kan vad som helst komma in genom chockrummets dörrar. Men mest av allt e de roligt för man ser så mycket olika sjukdomar och tillstånd. Människor kan nog leva på så olika sätt och ha så olika uppfattningar om vad som är "normalt". Och att tillsammans med mina kolleger få fundera på vad som kunde vara bästa vården och sedan få patienten frisk - de e bara ganska super! Nåja, ja ska nu int glorifiera det alltför mycket. Ja va dötrött varje eftermiddag ja kom hem till Beccas och sov mest hela fredagen och var helt borta ännu på lördagen och idag ser jag ut som en panda under ögonen. Så nog tär det :)

Ja hade nåt vettigt ja sku skriva också. Va sku de ha vari? Just de, ja sku tipsa om en biisi. Min favorit av Blackeyed Peas, Where is the love. Beskriver i stort sett mycket av mina dagliga tankar. Några urklipp, sen får ni såklart lyssna hela biisin också :)

"What's wrong with the world mama

People living like they ain't got no mama"

"I feel the weight of the world on my shoulder

As I'm gettin' older y'all people gets colder"

"Lack of understanding

Leading us away from unity
That's the reason why sometimes I'm feelin' under
That's the reason why sometimes I'm feelin' down
It's no wonder why sometimes I'm feelin' under
Gotta keep our faith alive 'till love is found"

Lyssna: http://www.youtube.com/watch?v=WpYeekQkAdc

Om syskon

Idag fick jag igen njuta av glädjen att ha hela familjen samlad i kyrkan. Jag har på sistone konstaterat att det är en orsak till säkerheten i tro, men också min personliga självsäkerhet: att jag och mina syskon är nära och vi alla delar samma tro. De sku int va så lätt ens att falla av.

Nåja, efter kyrkan for vi hem till mamma och pappa på lunch och fastlagsbullar, eller Jan lämna bort och ersattes av Johi. De konstiga sen när ja kom hem var det att jag saknade ett syskon, nämligen min syster i Kristus, Miksu. Jag har umgåtts med henne mycket den senaste tiden och hon har blivit som en syster till mig och hennes frånvaro noterades av mig idag då ja umgicks med syskon.

För mig är syskon i Kristus ganska samma som riktiga syskon. Riktiga syskon har man ju hamnat dras med hela livet och om man är nära i ålder så har man antagligen blivit ganska nära personligen också. Det är vi med mina syskon. Med kristna syskon märker jag detsamma: ju mer jag umgås med dem, desto närmare kommer jag dem och börjar bli alldeles van att umgås och börjar sakna att ha dem nära. De e skönt att kunna få nya syskon också när man blir äldre :)

De va di funderingarna. Sitter nu i tåget breve en småleende Karin och borde skriva en artikel till Sändebudet. Vi e båda två påväg till Vasa för att jobba på VCS vår sportlovsvecka (ledig vecka byts mot jobb, why oh why?!?). Ha en skön första fasteveckan vänner!

Aftonen innan mitt andra kvartal

Hemingway brukade säga att man skall skriva när sinnen är till det yttersta skärpta, dvs. när man lider brist. Jag är på mitt sämsta om jag är mat- eller sömndepriverad, denhär veckan har det senare rått. Så jag har filosoferat och grubblat (o gråtit, men de sku ja int erkänna påriktit). Ikväll hade vi en gemenskapskväll med äldre pensionerade kristna medicinare, där många berättade om sina missionärsläkarkarriärer och jag blev helt till mig av iver. De e de ja vill o allt de ja ha stressa hela veckan bara vek av och jag va helt drömmande resten av kvällen (och undvek städandet som ja hade lova göra).

Imorgon fyller jag 25 år. De e mycke de. Jag vet i alla fall vad jag vill med mitt liv. Jag vet att jag skall leva det till Guds ära, under Hans ledning, beskydd och välsignelse. De e skönt att veta och ha sådana framtidsplaner. Jag vet att många av de drömmar och den längtan Han satt i mig inte är förgäves.

En sak jag upptäckte igår var att jag tackar Gud no matter what. De e en konstig sak, men även om saker händer som ja e helt lessen över så tackar ja Gud för de som har hänt innan jag går o sover. De e int logiskt, men ett liv i Guds närhet gör att man gör konstiga saker. Så nu innan jag förbereder mig för min 25-års dag ska ja igen tacka för allt och be för mycket :) gonatt!